Feberfrossa
Häromdagen frågade min storebror mig, om jag skriver längre. Sist vi sågs, för två år sen, var att skriva fortfarande min passion. Mitt svar blev kort och koncist, nej. Den naturliga följdfrågan: varför inte?, hade jag inget svar på.
Gårdagens feberfrossa uthärades i min brors säng, och trots flera timmar av grubblande kunde jag inte komma fram till när, eller varför, jag egentligen slutade skriva.
Så jag bestämde mig för att börja igen.
Men inte på samma sätt som jag gjorde förut.
Som 14åring upptäckte jag min talang för att rimma, och skriva poesi. Ett enkelt sätt att få uppmärksamhet, från mamma, från vänner, från vänners föräldar. Jag låtsades vilja hålla mitt skrivande för mig själv, något privat.
Men det syntes i mina handlingar, såsom att ställa upp i olika kulturtävlingar, att jag helst av allt ville ha bekräftelse. Äntligen hade jag hittat något jag var bra på, något som bara var mitt. Det märktes också i mitt sätt att skriva att det inte handlade om någon utblottande av min egen själ, mitt hjärta, eller mina tankar. Visst, det jag skrev var intimt, men det handlade aldrig om Mia. När jag fattade pennan kunde jag för en stund iklä mig någon helt annans personlighet, dennes tankar, dennes känslor. Detta trots att de var totalt uppdiktade i mitt eget sinne.
Som 16åring förstod jag det fina med att skriva för att ventilera, för att få sina känslor i ord, på papper. Jag slutade läsa mina dikter högt för min mamma, för klassen, för lärare. För mina dikter var inte längre anonyma, inte längre berättelser om påhittade personer tagna ur min fantasi. Nu handlade de om mig. De hade blivit till råa, djupa, beskrivningar om känslor jag aldrig tidigare själv hade känt. Förutom enstaka kärleksförklaringar till betydelsefulla personer, höll jag mina dikter för mig själv.
Som 17åring försökte jag återigen använda mina dikter som redskap. Men inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Utan för att vinna förlorad kärlek. För att smälta ett hårt, kallt hjärta med vackra ord, med meningar uppbyggda av minnen och brustna löften. Jag ville använda mitt skrivande för att framkalla känslor som hade svalnat. När det inte fungerade, tror jag att en del av mig skyllde det på mitt skrivande. Tidigare i mitt liv, så hade jag aldrig misslyckats när jag använde mig av min talang. Jag vann tävlingar, fick dikter publicerade, rörde vuxna människor till tårar.
Men nu hade jag för första gången misslyckats, och jag skyllde på att jag inte var bra nog, på att skriva.
Hade jag bara kunnat skriva lite bättre, lite vackrare, framkallat lite mer känslor...
Nu när jag tänker tillbaka, var det nog då jag slutade skriva.
Häromdagen frågade min bror varför jag inte skriver längre. Jag har inget svar på den frågan.
Jag vet bara att jag ska börja igen. Om det blir genom den här bloggen vet jag inte än. Eller om jag återgår till det gamla hederliga penna och block. Det lär väl tiden utvisa.
Gårdagens feberfrossa uthärades i min brors säng, och trots flera timmar av grubblande kunde jag inte komma fram till när, eller varför, jag egentligen slutade skriva.
Så jag bestämde mig för att börja igen.
Men inte på samma sätt som jag gjorde förut.
Som 14åring upptäckte jag min talang för att rimma, och skriva poesi. Ett enkelt sätt att få uppmärksamhet, från mamma, från vänner, från vänners föräldar. Jag låtsades vilja hålla mitt skrivande för mig själv, något privat.
Men det syntes i mina handlingar, såsom att ställa upp i olika kulturtävlingar, att jag helst av allt ville ha bekräftelse. Äntligen hade jag hittat något jag var bra på, något som bara var mitt. Det märktes också i mitt sätt att skriva att det inte handlade om någon utblottande av min egen själ, mitt hjärta, eller mina tankar. Visst, det jag skrev var intimt, men det handlade aldrig om Mia. När jag fattade pennan kunde jag för en stund iklä mig någon helt annans personlighet, dennes tankar, dennes känslor. Detta trots att de var totalt uppdiktade i mitt eget sinne.
Som 16åring förstod jag det fina med att skriva för att ventilera, för att få sina känslor i ord, på papper. Jag slutade läsa mina dikter högt för min mamma, för klassen, för lärare. För mina dikter var inte längre anonyma, inte längre berättelser om påhittade personer tagna ur min fantasi. Nu handlade de om mig. De hade blivit till råa, djupa, beskrivningar om känslor jag aldrig tidigare själv hade känt. Förutom enstaka kärleksförklaringar till betydelsefulla personer, höll jag mina dikter för mig själv.
Som 17åring försökte jag återigen använda mina dikter som redskap. Men inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Utan för att vinna förlorad kärlek. För att smälta ett hårt, kallt hjärta med vackra ord, med meningar uppbyggda av minnen och brustna löften. Jag ville använda mitt skrivande för att framkalla känslor som hade svalnat. När det inte fungerade, tror jag att en del av mig skyllde det på mitt skrivande. Tidigare i mitt liv, så hade jag aldrig misslyckats när jag använde mig av min talang. Jag vann tävlingar, fick dikter publicerade, rörde vuxna människor till tårar.
Men nu hade jag för första gången misslyckats, och jag skyllde på att jag inte var bra nog, på att skriva.
Hade jag bara kunnat skriva lite bättre, lite vackrare, framkallat lite mer känslor...
Nu när jag tänker tillbaka, var det nog då jag slutade skriva.
Häromdagen frågade min bror varför jag inte skriver längre. Jag har inget svar på den frågan.
Jag vet bara att jag ska börja igen. Om det blir genom den här bloggen vet jag inte än. Eller om jag återgår till det gamla hederliga penna och block. Det lär väl tiden utvisa.
Kommentarer
Postat av: Zanna
Du skriver himla fint i alla fall
Trackback
