slisksisk

Jag har nog sett detta filmklippet hundra gånger men jag tröttnar ändå aldrig på min väns spontana dansande en kväll hos Samme och Zanna.

Kroppen värker, hjärnan hänger inte med, linserna har plockats ut så jag är halvt blind, och jag känner att det är dags att lägga mig i sängen. Ska nog försöka leta fram en bok som jag bara läst om ett par gånger från mitt lilla bibliotek, och försöka få hjärnan att varva ner efter en minst sagt hektisk dag. Får se när Goran känner för att joina mig, har en känsla av att han kommer vara vaken i ett par timmar till framför dator eller tv. Min nattuggla.

Godnatt mina obefintliga läsare. Och Marica. ♥

Nu sitter jag här i soffan och är arg på mig själv. Idag ska jag grädda våfflor hela dagen på Maxi i Ängelholm, och av någon anledning har jag räknat med att jag ska köra hemifrån vid 8.50 för att vara i Ängelholm kl 10.00. Vilket är totalt absurt, med tanke på att det tar max 35 minuter att köra dit. Detta kommer jag självfallet på efter att ha duschat och sminkat mig, inte när jag låg i sängen imorse och ville fortsätta dra mig lite, men tvingade mig upp. TYPISKT

Nu ska jag slänga i mig frukost,HEJHOPP

Sitter och kollar på bilder och drömmer mig bort mot varmare breddgrader, närmare bestämt Los Angeles. Får försöka hålla ut till i vinter, då vi våldgästar min bror i ett par veckor.

Om man inte skulle ta och flytta...

Nyduschad klev jag nyss ut på balkongen, beredd på att den iskalla vinden som vanligt skulle framkalla gåshud på en hundradels sekund, men istället möttes jag av en varm bris och varma solstrålar. Kan våren verkligen vara här igen? Vågar man hoppas? Nej, gör jag det kommer jag säkert vakna till ett vinterlandskap imorgon. Jag skippar förhoppningarna för nuläget.

Dags att klä på mig, sminka mig, och förbereda både tjänstväskan och gymväskan,

ty en eftermiddag med Zanna nalkas.

Vad är det dom säger.. Efter influensa kommer öroninflammation? Eller?

Har inte haft ork att blogga, varit dödsjuk. Har det känts som iallafall.

Istället lägger jag ut massa bilder på stunder och vänner jag saknar.

Sorglösa ögonblick då alla världens bekymmer för en kort stund kändes långt bort.

Britta -08

Goran och jag, 2009

Dominikanska Republiken -06 med Zanna

Håkan Hellström/Kent med Lina och Victoria -08

Fest -09

uLfLiNnEa

Två Ägg -08

Bästis och jag en galen kväll -08

Förlovningsfest ♥

Alex och jag -07

♥

Tussar

TussPickNick

Mamma och jag i Milano för ett år sen

Nej, det får räcka för idag.

Nu ska jag se på Big Brother med Älskling.

Man kan tro att man har känt någon, men man kan ha fel.

Alla gör sina val i livet, du har gjort dina val, lev med dem.

Bitterheten klär dig inte.

Sitter i soffan nu och försöker få i mig lite frukost. Nyss avslutat ett telefonsamtal på 1,5 timme med världens bästa mamma, och allt känns lite bättre nu. Bara att få prata om det som hänt, att få trösta varandra och förbereda sig på vad som ska komma härnäst. Sen efter vi pratat igenom det jobbiga, kunde vi gå vidare till trevligare samtalsämnen, vilket kändes underbart, att höra min mamma skratta nu under denna svåra tid.

Halsen mår inte sådär överdrivet bra nu, men det var värt det.

Idag ska jag bara ligga i soffan hela dagen, dricka massa juice, och försöka bli frisk.

Fin bild på mig och mamma, Sydafrika - Juni-08

En febrig kväll i Los Angeles för ett och ett halvt år sen, skrev jag mitt första inlägg i denna bloggen, i ett försök att mätta den kreativa hunger som gjort sig påmind för första gången på många år. Det blev bara 3 inlägg till efter det, sen återgick jag till penna och block.

Men nu tänkte jag ge det ett till försök.

Återigen en febrig kväll, dessvärre i Helsingborg och inte i LA.

Tyngd av gårdagens vetskap om att jag ännu en gång förlorat en närstående.

Uttråkad.

Feberfrossig.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva om än sist. Mitt liv är inte mycket mer händelserikt än sist jag skrev. Utom faktumet att jag bytt namn och miljö antar jag.

Numera svarar jag till namnet Filipovic, och har förflyttat mig till södra Sverige.

Fortfarande arbetslös. Fortfarande uttråkad. Fortfarande ensam. Fortfarande för sentimental för mitt eget bästa. Men fördenskull inte olycklig. Skulle nog påstå att jag är relativt lycklig.

Skulle jobbat imorgon, men det kommer inte hända nu. Jobbar man med livsmedel funkar det inte att proppa sig full med alvedon och tvinga iväg sig till jobbet trots att man är sjuk. Kanske är lika bra, chansen finns att jag sover lika lite inatt som igårnatt, och då hade jag varit som en zombie på jobbet ändå.

Igår satt jag vid Gorans dator och spelade Sim Tower, ett gammalt spel till Windows 98, som jag äntligen fått att funka på hans dator. Då ringde telefonen och jag visste direkt att något var fel. Innan jag svarade kände jag på mig det.

Det var tredje gången jag fått ett sånt samtal.

Alla tre gånger har jag reagerat otroligt olika.

Första gången, rummet snurrade, jag trillade ihop på golvet. Alla försökte krama och trösta, men jag ville bara därifrån. Så fort jag blev fri sprang jag ut, barfota över gräset. Jag behövde bara vara själv. Jag grät inte, jag bara satt där i gräset, och försökte förstå, vad det var som hade hänt. Tårarna dröjde inte länge, och det är först de senaste åren som de slutat komma och jag inte längre gråter mig till sömns.

Andra gången, för bara några månader sen. Då höll jag mig tills telefonsamtalet avslutades, och sen bröt jag ihop. Jag grät så jag inte kunde andas mer, tills tårarna tog slut. Grät hela kvällen, hela natten i Gorans famn. Somnade framåt morgonen och vaknade några timmar senare av att jag grät. Men sen blev det enklare, för varje dag som gick. Jag blev förvånad över hur lätt jag kunde slå bort tankarna, tvinga mig själv att tänka på annat.

Och nu tredje gången, igår. Jag kunde inte gråta. Jag kan inte gråta. Jag bara går runt, och det känns som allt går i slow motion. Jag känner mig så likgiltig. Och när jag uppehåller mig själv med annat kan jag glömma, men så fort det tar slut glider jag återigen in i mitt transliknande tillstånd. Jag orkar inte skratta, jag orkar inte le. Orkar inte sova, men orkar inte vara vaken. Jag fasade inför att jobba, men samtidigt såg jag fram emot det, för då hade mitt sinne varit så upptaget med annat att jag inte hann tänka på det jobbiga. Jag har någon som älskar mig här som ber om att få veta vad han ska göra, för att hjälpa mig. För att få mig att må bättre. Jag vet inte vad som kan hjälpa mig. Jag tror jag bara behöver tid. Att smälta det, att fatta det.

Listan börjar bli lång nu. För lång. Och längre ska den bli. Rädslan för det faktumet gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Kan aldrig vara utan telefonen, eller ha den avstängd. Tänk om något händer och någon behöver nå mig? Så fort Goran är 5 minuter sen från jobbet ser jag skräckscenarior framför mig. Jag har fått seperationsångest, för tänk om det är sista gången man träffar personen?

Det bästa man kan göra är egentligen att ta till vara på de stunder man har med de man älskar. Och leva för hoppet, att man en gång kommer träffa de man förlorat igen.