slisksisk

En febrig kväll i Los Angeles för ett och ett halvt år sen, skrev jag mitt första inlägg i denna bloggen, i ett försök att mätta den kreativa hunger som gjort sig påmind för första gången på många år. Det blev bara 3 inlägg till efter det, sen återgick jag till penna och block.

Men nu tänkte jag ge det ett till försök.

 

Återigen en febrig kväll, dessvärre i Helsingborg och inte i LA.

 

Tyngd av gårdagens vetskap om att jag ännu en gång förlorat en närstående.

Uttråkad.

Feberfrossig.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva om än sist. Mitt liv är inte mycket mer händelserikt än sist jag skrev. Utom faktumet att jag bytt namn och miljö antar jag.

 

Numera svarar jag till namnet Filipovic, och har förflyttat mig till södra Sverige.

 

Fortfarande arbetslös. Fortfarande uttråkad. Fortfarande ensam. Fortfarande för sentimental för mitt eget bästa. Men fördenskull inte olycklig. Skulle nog påstå att jag är relativt lycklig.

Skulle jobbat imorgon, men det kommer inte hända nu. Jobbar man med livsmedel funkar det inte att proppa sig full med alvedon och tvinga iväg sig till jobbet trots att man är sjuk. Kanske är lika bra, chansen finns att jag sover lika lite inatt som igårnatt, och då hade jag varit som en zombie på jobbet ändå.

 

 

Igår satt jag vid Gorans dator och spelade Sim Tower, ett gammalt spel till Windows 98, som jag äntligen fått att funka på hans dator. Då ringde telefonen och jag visste direkt att något var fel. Innan jag svarade kände jag på mig det.

 

Det var tredje gången jag fått ett sånt samtal.

 

Alla tre gånger har jag reagerat otroligt olika.

 

Första gången, rummet snurrade, jag trillade ihop på golvet. Alla försökte krama och trösta, men jag ville bara därifrån. Så fort jag blev fri sprang jag ut, barfota över gräset. Jag behövde bara vara själv. Jag grät inte, jag bara satt där i gräset, och försökte förstå, vad det var som hade hänt. Tårarna dröjde inte länge, och det är först de senaste åren som de slutat komma och jag inte längre gråter mig till sömns.

 

Andra gången, för bara några månader sen. Då höll jag mig tills telefonsamtalet avslutades, och sen bröt jag ihop. Jag grät så jag inte kunde andas mer, tills tårarna tog slut. Grät hela kvällen, hela natten i Gorans famn. Somnade framåt morgonen och vaknade några timmar senare av att jag grät. Men sen blev det enklare, för varje dag som gick. Jag blev förvånad över hur lätt jag kunde slå bort tankarna, tvinga mig själv att tänka på annat.

 

Och nu tredje gången, igår. Jag kunde inte gråta. Jag kan inte gråta. Jag bara går runt, och det känns som allt går i slow motion. Jag känner mig så likgiltig. Och när jag uppehåller mig själv med annat kan jag glömma, men så fort det tar slut glider jag återigen in i mitt transliknande tillstånd. Jag orkar inte skratta, jag orkar inte le. Orkar inte sova, men orkar inte vara vaken. Jag fasade inför att jobba, men samtidigt såg jag fram emot det, för då hade mitt sinne varit så upptaget med annat att jag inte hann tänka på det jobbiga. Jag har någon som älskar mig här som ber om att få veta vad han ska göra, för att hjälpa mig. För att få mig att må bättre. Jag vet inte vad som kan hjälpa mig. Jag tror jag bara behöver tid. Att smälta det, att fatta det.

 

 

Listan börjar bli lång nu. För lång. Och längre ska den bli. Rädslan för det faktumet gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Kan aldrig vara utan telefonen, eller ha den avstängd. Tänk om något händer och någon behöver nå mig? Så fort Goran är 5 minuter sen från jobbet ser jag skräckscenarior framför mig. Jag har fått seperationsångest, för tänk om det är sista gången man träffar personen?

 

 

Det bästa man kan göra är egentligen att ta till vara på de stunder man har med de man älskar. Och leva för hoppet, att man en gång kommer träffa de man förlorat igen.